Historier från dataträsket del 2: Hur jag lärde mig vad som är viktigt i ett dataintensivt projekt

Vad är egentligen viktigt i ett projekt som involverar data i stor mängd? Det här är en historia jag brukar dra ibland. Den handlar om banken som gick vilse och hittade rätt igen.

/Peter Tallungs, IRM, 2022-04-07

Det var 00-tal och jag hade ett uppdrag på en större bank. Jag fick då en förfrågan från en annan del av banken om jag kunde ta ett annat litet uppdrag vid sidan om.

Bakgrunden

På den tiden hade alla banker gjort vad de kunnat för att uppfylla kraven för regelverket Basel 2.
En anpassning till Basel 2 krävde omfattande analys- och rapporteringsmöjligheter och därmed en mycket genomgripande integration och analys av data från många olika källor. Att inte uppfylla de hårda kraven, att bli underkänd av Finansinspektionen, skulle bli mycket mycket dyrt för banken.

Banken hade genomfört ett mycket trassligt Basel 2-program och klarat kraven men endast nätt och jämnt, och med många anmärkningar. Finansinspektionen hade en dryg lista på åtgärder vilka man krävde att banken skulle åtgärda omedelbart, för att inte sänka bolaget.

Ledningen var nervös och hade skapat ett särskilt team, en ”special task force”, för att hantera problemen. Men tiden gick och de hade inte kommit någon vart. Teamet, som bestod av olika mellanchefer, förstod varken problemen eller vad man kunde göra. Av någon anledning vände man sig till mig, och bad mig att utreda saken. Jag tyckte inte att jag hade tid och tackade nej. Men de återkom efter några veckor och bad mig på nytt om jag i varje fall kunde göra en snabbutredning. Denna gång kunde jag inte tacka nej.

Mitt uppdrag

Det var bara att börja. Jag fick namn på några nyckelpersoner jag kunde intervjua. Både sådana som varit med om själva Basel 2-projektet och som hade tagit fram lösningen, och de som ingick i det förvaltningsteam för lösningen som jobbade med att försöka komma till rätta med bristerna.

Vad jag fick reda på om det genomförda Basel 2-projektet

På så sätt fick jag så småningom reda på hela historien, utifrån olika synvinklar. Projektet visade sig ha varit något av en mardröm. Det här var en bank med en stor och kompetent it-avdelning, väl rustat för ett sådant stort projekt. Man hade egenutvecklade system som fungerade bra, och utvecklade nya lösningar i god takt.

Men när det kom till Basel 2 hade något gått snett mellan verksamhet och it. Jag fick inte klarhet i precis vad som hade hänt. Det gick rykten och det hela var ett känsligt ämne. Kanske att it-sidan inte fick den budget de tyckte att de behövde för att genomföra den stora förflyttningen. Kanske att it-folket då upplevdes som krångliga att jobba med. Verksamhetsledningen vände sig i stället till en it-leverantör som sade sig ha ett standardsystem som hade en färdig lösning för Basel 2. Leverantörens säljare påståstod att de skulle genomföra projektet på tre veckor. En vecka för dataanalys, en vecka för att konfigurera systemet och en vecka för att ta fram de rapporter som krävdes. Jag tror att det kan ha varit detta som fick it-avdelningen att helt och hållet ta sin hand från allt som hade med Basel 2 att göra.

Det tog såklart lite längre tid än tre veckor. Leverantörens folk hade mycket dålig kunskap om hur man genomför ett sådant stort projekt. Och de fick nog inte mycket hjälp från it-sidan, skulle jag tro. Ryktet sa till exempel att leverantörens folk först ett år in i projektet förstod att bolaget hade verksamhet i fler länder än Sverige.

Men efter två års arbete fanns det inte mycket att göra, alla tidsfrister hade gått ut och man fick med knapp nöd godkänt av Finansinspektionen, fast med en lång restlista.

Vad jag fick reda på om Basel 2-lösningens ursprungliga förvaltningsteam

Efter driftsättningen hade man skapat ett särskilt förvaltningsteam som skulle beta av problemen. Det verkade som om it-avdelningen fortfarande inte ville ta ansvar på riktigt utan bemannade med folk från lite olika håll, bland annat från ett uppköpt bolag. När jag kom in i bilden hade detta pågått till ganska nyligen och upplevelsen var att de inte kom framåt, trots en stor bemanning. Och Finansinspektionen låg återigen på och hotade med stränga åtgärder.

Jag intervjuade några som varit inblandade. De vittnade om att arbetsprocessen för förvaltningen hade varit mycket byråkratisk. Den leddes av personer som inte hade det pragmatiska sättet att samarbeta som de var vana vid. Verksamheten, som till största delen var bankens riskanalytiker, var frustrerade. De var tvungna att komma in med en skriftlig begäran om vad man ville ha gjort innan teamledaren initierade åtgärd. Riskanalytikerna visste sällan själva vad som var felet och hade därför svårigheter att ens specificera vad de ville ha gjort. Och att föra en dialog med förvaltningsteamet var tydligen helt uteslutet. Förvaltningsledaren ville ha en tydlig och kontrollerad inkanal och en process som förhindrade vad han upplevde som smitvägar.

Den överraskande vändningen

Så här hade det varit fram tills ett par månader innan jag blev inkopplad. Bolagsledningen och den särskilda utredningsgruppen var vid det läget stressade. Kraven från Finansinspektionen tycktes vara omöjliga att uppfylla av förvaltningsteamet, trots en stor bemanning och skenande förvaltningskostnad.

Men det hade just då hänt något som ännu inte nått deras öron. Något som i ett slag förändrade bilden. Jag fick reda på det hela från riskanalytikerna.

Teamledaren från förvaltningsteamet hade gått hem på föräldraledighet. It-ledningen hade då passat på att ändra bemanningen. Man hade tillsatt en förvaltningsledare som var mycket mera smidig, samt skickat in två erfarna män i teamet för att leda arbetet rent praktiskt. Då förändrades allt i ett slag.

Det intressanta var vad de två garvade männen kunde och vad de gjorde. Och än mera intressant vad de inte kunde. De hade inte alls den kunskap man kanske skulle kunnat förvänta sig ge resultat. De hade inte kunskap om vare sig Basel 2-regelverket, Basel 2-lösningen eller Business Intelligence, som det ju i mångt och mycket handlade om.

Men i stället kunde de något annat, vilket visade sig vara det viktiga. De hade god kunskap om bolagets alla operativa system, och de källdata som fanns där och som födde Basel 2-lösningen. Och de visste vem de skulle ta en snabbfika med för att reda ut det de inte visste. Och framför allt, de hade ett helt annat arbetssätt än förvaltningsteamet hade haft fram till dess. I stället för att vänta på en beställning på exakt vad verksamheten ville ha gjort, förde de en dialog med de viktiga verksamhetsanvändarna, det vill säga riskanalytikerna. De ställde sig framför en whiteboard tillsammans med verksamhetsanalytikerna och diskuterade problem och lösningar. Riskanalytikerna jublade över skillnaden. Att det inte längre handlade om en envägskommunikation där en part ställde krav och den andra parten levererade lösning. Utan att man tillsammans diskuterade problem och möjliga lösningar och prövade dessa i små steg.

Dessa två medelålders män hade inte gått någon Agile-kurs. Jag är osäker på om de ens hade hört talas om moderna agila arbetssätt. Men de visste av erfarenhet att ett tätt och kontinuerligt tvär-funktionellt samarbete var det som krävdes.

Så allt gick helt plötsligt åt rätt håll nu. Det fanns mycket att göra, men man betade av saker och ting i en stadig takt.

Min rekommendation till ledningen

För mig var det bara att avsluta utredningen och skriva rapport. Jag föredrog för utredningsteamet och it-ledningen vad jag kommit fram till. Det är nog det trevligaste jag någonsin rapporterat. För jag rekommenderade att man bara hade att fortsätta på samma sätt. Det fanns mycket att göra framöver, men det hände saker, och allt var på väg åt rätt håll. Fast mitt budskap att man inte fick skära ner budgeten förrän man kommit längre i att beta av problemen fick några pannor i församlingen att rynkas.

Vad jag lärde mig

Sensmoralen tycker jag är följande: Kunskap om data är avgörande, viktigare än annat, i alla satsningar som är dataintensiva. Och kanske ännu viktigare är ett nära och informellt och interaktivt arbetssätt.

Allt annat väger ganska lätt. Samt: Lita inte på standardsystem-säljare. De vet sällan vad de talar om.

/Peter Tallungs, IRM