Om modeller på papper och modeller i huvudet

Med ”modell” i ”Informationsmodell” menar vi vanligen en konkret gestaltning av något. Boxar och linjer på ett papper eller liknande. Det jag gestaltar är det jag har i huvudet, en mental modell, de vill säga min föreställning av hur saker och ting hänger ihop. För att rätt förstå vad vi egentligen håller på med då vi modellerar behöver vi först prata om vad en mental modell är.

Det här är kanske den viktigaste text jag skrivit. Jag försöker förmedla det jag menar är den springande punkten i allt modelleringsarbete.

Mentala modeller

En mental modell är min uppfattning om en viss företeelse eller ett system av flera sammanhängande företeelser. Vad de har för egenskaper, hur de hänger ihop och hur de fungerar.

För oss människor är de mentala modeller vi har i huvudet helt grundläggande för oss. Det är på det sättet vi har en uppfattning om saker och ting över huvud taget. Vi har mentala modeller för allt vi kan föreställa oss och allt vi därmed kan tänka något om och hantera. Om hur tvättmaskinen fungerar, vad min partner gillar för mat och hur man hittar i kvarteret. Från abstrakta saker som hur det politiska systemet hänger ihop till konkreta saker som hur Eiffeltornet ser ut. Och kanske till och med saker som hur den tyska 1800-talsromantiken har satt spår i dagens litteratur. Varje gång jag tänker på, pratar om, medvetet förnimmer eller hanterar något använder jag mig av en mental modell av företeelsen.

Jag har med tiden, alltifrån jag föddes, ja förmodligen redan i livmodern, bit för bit byggt upp mentala modeller av min omvärld. När jag lär mig något, antingen genom erfarenhet, eller teoretiskt, så innebär det att jag prövar, verifierar och falsifierar, bygger upp och bygger om min egen mentala modell av företeelserna i fråga.

En mental modell kan aldrig vara en exakt avbildning av något. Den är alltid en abstraktion, det vill säga en förenkling. Den lyfter fram och renodlar vissa egenskaper och ignorerar andra. Det är därför meningslöst att fundera på om den är sann eller falsk. Den har både styrkor och svagheter. Den kan bara vara mer eller mindre ändamålsenlig, de vill säga huruvida den passar det jag behöver använda den till. Då kan den vara allt från helt värdelös och missledande till högst adekvat. Hur den blir beror på det sammanhang jag befann mig i när jag skapade och utvecklade den. Vad som var framträdande då, i det sammanhanget. Samt av mina sinnen och mentala förmåga.

Den modell jag har i huvudet om något styr hur jag kan tänka om detta något. Den både möjliggör och hindrar. Mina mentala modeller blir min världsbild, på gott och ont. Vi formar våra modeller. Sedan formar de oss. 

Modellering

För att kunna arbeta med något, inte alltför enkelt, låt oss säga de företeelser som en verksamhet hanterar, behöver jag forska och bygga upp en mental modell av dessa företeelser, vilka egenskaper som är relevanta och hur företeelserna relaterar till varandra. Det är där modellering kommer in. För att utforska något och effektivt bygga upp en mental modell av detta något, hjälper det att jag modellerar. Det vill säga skapar mig någon form av konkret representation av företeelserna för att hålla reda på allt det jag ser som relevant och tydligare kunna se hur allt detta hänger ihop. Jag gestaltar således min mentala modell, genom att modellera. Jag har normalt inte bilden klar i huvudet när jag ritar den. Det går inte till så att jag först har bilden i huvudet och sedan bara ritar den. När jag ritar boxar och relationer, delar in saker i ämnesområden, namnsätter och definierar företeelser, egenskaper och relationer så blir jag tvungen att bli tydlig och konsekvent.  

Ritandet hjälper mig att se saker och att formulera de frågor jag behöver besvara. På så sätt bygger jag också upp min mentala modell genom att modellera. Modellerandet blir ett mycket kraftfullt tankeverktyg. Det är ping-pong-matchen mellan vad som finns i mitt huvud och på papperet som är själva grejen.

Men hittills har vi bara berört förhållandet mellan modellen som finns i mitt huvud och dess gestaltning på papper eller liknande. Vanligen är vi fler personer inblandade i ett modelleringsarbete. Och då blir modellerandet än viktigare.

Modellering som social företeelse

Min mentala modell av något är förmodligen aldrig precis samma som din mentala modell av samma sak. I bästa fall, om vi båda är i ett och samma sammanhang och har någorlunda samma syfte, stämmer de tillräckligt mycket med varandra för att vi ska kunna resonera oss fram om saker och ting. Det är i varje fall målet med att vi modellerar gemensamt. När vi modellerar tillsammans blir modellen ett socialt tankeverktyg, en plattform för att tänka tillsammans. Våra olika mentala modeller möts och påverkar varandra, vår kollektiva intelligens skapar så småningom en gemensam bild. Eller i varje fall tillräckligt överensstämmande för att vår dialog ska bli meningsfull. Vi koordinerar våra respektive mentala modeller. Den modell vi då skapar blir med alla sina begrepp, samband och regler ett gemensamt domänspecifikt språk.

Mitt språk är min värld

Det här med språk är viktigare än man kanske tror. Det är faktiskt så att det vi inte har exakta begrepp för blir svåra att över huvud taget uppfatta och tänka på. Min fru kan mycket om växter och fåglar. Efter alla skogsvandringar med henne, där jag frågat och fått svar, uppfattar jag nu fler växter och fåglar. Ja, jag ser och upplever mer i skog och mark än jag gjorde tidigare.

Så ett språk är inte bara något för att kommunicera med varandra. Språk är också något vi använder för att tänka med, även som individer. Det vi har begrepp för kan vi föreställa oss. ”Mitt språks gränser är mitt universums gränser.” sade filosofen Wittgenstein.

Modellen är ett språk, och där är namn och definitioner viktiga beståndsdelar. Vi kan egentligen inte ha en gemensam förståelse utan att också ha gemensamma namn på saker och ting, så att vi inte pratar förbi varandra. Modellen hjälper oss med detta, att skapa gemensamma begrepp, med definitioner och benämningar.

Informationsmodellen som plattform för det gemensamma utforskandet av domänen och bärare av det gemensamma språket

På så sätt blir den gestaltade modellen, det vill säga den modell vi har på papper eller liknande, inte bara ett tankeverktyg, utan den kopplar också ihop våra hjärnor på ett mycket effektivt sätt. Den gestaltade modellen blir, rätt använd, plattformen för det gemensamma utforskandet av domänen och utvecklingen av det domänspecifika språket. Att i möjligaste mån ha samma mentala modell och att den är ändamålsenlig för vad vi vill göra är helt grundläggande för att vi ska kunna hantera och utveckla något tillsammans. 

Informationsmodellens värde

Nu till det viktiga. Informationsmodellen får sitt värde av att den korresponderar med vad vi har gemensamt i våra huvuden. Den har egentligen inget värde i sig själv, fristående från vår gemensamma förståelse. Den är en representation av, och ett språk för, denna vår gemensamma förståelse. Processen är lika viktig som resultatet.

Det är processen, själva modellerandet, som mer än något annat, sammanlänkar våra hjärnor. Sedan är informationsmodellen den som även fortsatt skapar en permanens i förståelsen, språket och lärandet. Vi kan ta vid där vi slutade även efter ett uppehåll. Vi kan också lättare få upp en ny deltagare på banan.

Allt det här kan kanske tyckas självklart. Men det är något det inte brukar pratas om. Det kanske känns för flummigt? Jag är ganska övertygad om att det är få som verkligen har förstått detta på djupet och vad det betyder för oss. Trots att det är själva kärnan inom allt det vi håller på med som informationsarkitekter och som verksamhetsarkitekter. Jag är övertygad om att det är denna bristande förståelse som ligger bakom fatala missförstånd inom vårt område. Till exempel tron att vi kan köpa en standardmodell för vår verksamhet i stället för att själva ta fram en.  Mer om detta i nästa artikel.

Vad tänker du kring detta? Kommentarer är välkomna.

/Peter Tallungs, IRM

Nästa artikel i ämnet informationsarkitektur publiceras torsdag 25 mars. Peter Tallungs utvecklar sina tankar kring informationsmodeller och jämför industrimodellen med den hemmasnickrade modellen Vill du prenumerera på denna artikelserie? Registrera din mailadress här.

8 Kommentarer
  1. Torbjorn Ryber
    Torbjorn Ryber says:

    Mentala modeller är helt klart centrala i många sammanhang. När man exempelvis designar en webbsida så är den mentala modellen hos de flesta att information om login och min profil ska ligga längst upp till höger. Om man då skulle skapa ett gränssnitt där designen avviker från detta så matchar den inte användarens mentala modell och därmed blir applikationen svår att använda.

    Ju mer bekräftelse vi får på vår mentala modell desto hårdare rotar den sig. Ta exemplet med autospara som dök upp som en ny fantastiskt praktisk funktion. Problemet vara att många användare sen tidigare visa av erfarenheten av tappad data reflexmässigt tryckte ctrl-s var tionde minut . Och helt plötsligt fanns ingen sparaknapp! Det slutade med att vissa appar la till en sparaknapp för att användarna skulle känna trygghet om att nu var det faktiskt sparat på riktigt!

    Rita bilder är min egen superkraft för att skapa gemensam kunskap genom mentala modeller.

    Tack för bra serie.

  2. Lars Taxén
    Lars Taxén says:

    Peter, du uttrycker precis det som jag försökt säga i mina tidigare inlägg. Liksom du tror jag att få som har förstått vidden och djupet av det du beskriver i din artikel (nu är vi i alla fall två som gör det 😊). Jag skulle formulera mig annorlunda än dig, t.ex. menar jag att begreppet ”mental modell” är problematiskt eftersom vi aldrig kan veta om en sådan existerar eller hur den i så fall ser ut. Men det kan vi lämna åt sidan för tillfället.

    Det viktiga du sätter fingret på är att det måste till ett nytänkande när det gäller modellering. Processen att skapa en samordnad uppfattning om en modell måste få mycket större uppmärksamhet.

    Ett exempel från min tid på Ericsson: under åren 1997 till 2000 deltog jag i en grupp som skulle ta fram ett IT-stöd för utvecklingen av 3G systemet. Under ca 3 års arbetade vi gradvis fram en informationsmodell genom att rita den, gräla med varandra, diskutera, testa den i IT-systemet, förkasta, prova, göra om, prova igen (ping-pongande som du skriver). Uppskattningsvis ändrades modellen och IT-stödet flera hundra gånger på ett år vartefter vi lärde oss mer. I den processen växte det fram både en informationsmodell (som vi kan kalla A), ett IT-stöd OCH vad du kallar gemensamma mentala modeller i gruppen.

    I slutet av den här perioden anlitades en konsult som utarbetade en egen informationsmodell B för att ersätta modell A. På ytan såg A och B tämligen lika ut, ungefär samma entiteter, attribut, relationer, osv. Men – och det är hela essensen av problemet – det enorma arbete det innebar att jämka samman våra uppfattningar om modell A, SYNS INTE i modellen. Ytligt sett kan det kvitta vilken modell man använder. Men i praktiken var det som fanns i våra huvuden helt avgörande. Modell A hade prövats och befunnits användbar under 3 års tid, medan modell B i praktiken var oanvändbar. Det fanns helt enkelt inga jämkade huvuden bakom den, bara en ensam konsults tänkande på kammaren. För den intresserade finns det mer att läsa om detta här:
    http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1427665/FULLTEXT01.pdf

    Jag är väldigt glad att du har dragit igång den här diskussionen, Peter. Jag är övertygad om att många fler har uppmärksammat problemet i sina praktiker, men ännu inte kanske ägnat så mycket tankar åt det. Förhoppningsvis är det en ändring på gång nu! 

  3. Peter Tallungs
    Peter Tallungs says:

    Svar till Torbjörn Ryber. Tack! Jo, alla som designar något för människor behöver förstå dels vilka mentala modeller människor har på förhand (mer eller mindre gemensamma för en större eller mindre kategori) samt vilka mentala modeller man förmedlar. När något stämmer med den vanliga gemensamma mentala modellen så kallas det ju ”affordance” inom användargränssnittsdesign. Till exempel att om man vill visa användare att det går att trycka på ett användargränssnittselement för att få något att hända så bör det se ut och bete sig som en knapp.

  4. Peter Tallungs
    Peter Tallungs says:

    Svar till Lars Taxén.
    Tack för dina hejarop Lars! Det känns fint att nå fram med något viktigt
    .
    För att tillåta oss vara lite meta: Som jag misstänkte visar det sig att du och jag har uppfattning, det vill säga samma (vad jag vill kalla) mentala modell om vad vi kan ha gemensamt i våra huvud. Bara det att du vill läsa in mer i begreppet ”gemensam” än vad jag gör. Ett fall av homonym alltså.

    Vilket bra exempel du ger som visar det jag vill säga.

    Jo jag tror också att det finns erfarenheter som modellerare har som bekräftar denna djupare förståelse, men vi har inte lyckats förmedla det till intressenter runt omkring.
    Det är svårt att förmedla något som man inte har lyckats formulera. Det är därför jag försöker formulera detta.

    Och kanske kan vi hjälpas åt att formulera det ännu bättre.

    I nästa artikel, som vi publicerar nästa vecka tar jag upp ett konkret problem på grund av detta. Hur en del organisationer luras att tro att de kan köpa en (mer eller mindre) färdig modell över sin egen verksamhet i stället för att ta fram en själva.

  5. Mats Andreasen
    Mats Andreasen says:

    Bra skrivet! Bra artikelserie.

    En erfarenhet jag har är att det kan vara svårt att få till den gemensamma dialogen, av olika skäl, roller, projektets omständigheter, personer, mig själv… Det du skriver framåller ju vikten av att arbeta på dialogen också.

    En annan erfarenhet jag har är att praktiska experiment, praktiskt kunskap är mycket värdefull för att prova modellen, och göra om…

  6. Peter Tallungs
    Peter Tallungs says:

    Svar till Mats Andreasen.
    Du är inne på något viktigt. För att skapa en modell som är användbar behövs mer än intervjuer och workshops. Det är ett utvecklingsarbete med allt vad det innebär. Man behöver gå igenom och analysera datastrukturer, data i sig, användargränssnitt och dokumentation av olika slag.

    Och man behöver experimentera sig fram. Varje påstående i modellen är egentligen en fråga: kan det här fungera? Det är ett iterativt och agilt arbete.
    Jag har använt termen ”dialog”, men då i en bredare betydelse. Det vill säga att det inte (bara) handlar om samtal, utan snarare att det är växelverkan mellan påståenden (hypoteser) och att de stegvis verifieras, falsifieras och modifieras i interaktionen mellan alla intressenter.

    Tack för att du tog upp detta.

    Jag planerar att lite längre fram skriva om de olika arbetssätten i modelleringsarbetet.

  7. Bengt Bäverman
    Bengt Bäverman says:

    När jag läser denna artikel så kommer jag ofelbart att tänka på (min mentala modell!) domain-driven design och den vikt som DDD lägger vid just att skapa sig en mental modell av domänen och att sakta men säkert göra den till den gemensamma uppfattningen av hur domänen ser ut. Det är väl det viktigaste fundamentet inom DDD, om jag minns rätt, och något som jag tagit med mig under åren — att skaffa dig ett gemensamt språk är viktigt.

    Väldigt likt det som Lars Taxén beskriver. Skillnaden mellan modell A och modell B som båda kanske korrekt beskriver någon sorts verklighet är just den mentala modellen som byggts upp i arbetet med modell A.

    Tack för en intressant artikel.

  8. Peter Tallungs
    Peter Tallungs says:

    Svar till Bengt Bäverman
    För mig som informationsmodellerare var och är Eric Evans bok ”Domain-driven design” från 2003 viktig. Den har påverkat mig djupt. Detta trots att den egentligen handlar om det som är Eric Evans värld, design av programvara och egentligen inte om informationsmodellering.

    Men i stort sett allt han skrev är inte bara tillämpligt på informationsmodellering utan ger även en central förståelse för vad vi egentligen håller på med som modellerare. Jag har diskuterat det med Eric Evans vid ett par tillfällen då vi varit på samma konferens.

    Jag berörde boken i artikeln ”En informationsmodell i stället för flera”.
    Det är synd att inte fler har läst den. Det är väl därför den rörelse som boken gav upphov till bland systemutvecklare inte riktigt har spritt sig till oss informationsmodellerare. Men det kan vi ändra på. Jag vill bidra genom att i artiklar ta upp tankar från boken och hur dessa är tillämpliga på vårt arbete.

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *