Om ledarskap: Vad Preussens arméledning lärde sig

När vi utvecklar en Data Management-förmåga i vår verksamhet så bygger vi en struktur och kultur för ledarskap. Vad har detta att göra med ledarskap i krig? Mer än vi kanske tror!

/Peter Tallungs, IRM, 2024-02-29

Vad är viktigt för en Data Management-förmåga?

När vi i vår verksamhet utvecklar en förmåga att ta hand om data och information på ett effektivt sätt så bygger vi i praktiken en ledarskapsstruktur och kultur. Det finns en förlegad uppfattning om hur en sådan ska fungera. För att det vi bygger ska fungera behöver vi tillämpa en modern syn på ledarskap. Många riktningar inom ledarskap säger i princip samma sak; Att effektivt ledarskap handlar om autonomi, decentralisering, tilltro och ständig dialog. En av de ledarskapsfilosofier som faller in i det ledet är egentligen inte speciellt modern, utan har styrkan av en mycket lång tillämpning, och kommer från ett måhända överraskande håll nämligen ”Auftragstaktik” från 1800-hundratalets Preussiska krigsakademi.

Vad är Uppdragstaktik

På 1800-talet utvecklade den militära ledningen i Preussen ett radikalt nytt sätt att leda trupp i strid. Den nya ledningsfilosofin kallades ”Auftragstaktik” och har sedan dess varit formativ för de flesta krigsmakter runt om i världen. Den ingår till exempel som en bärande princip i Natos doktrin där den kallas för ”Mission Control”. I Sveriges försvarsdoktrin heter den ”Uppdragstaktik”.

Man kan kort kan beskriva Uppdragstaktik som att man skapar en ordning där de enskilda förbanden tar egna initiativ utifrån situationen på plats, utan att vara strikt bundna av order uppifrån. Alltså precis motsatsen till den föreställning vi kanske har lite till mans om militär disciplin i allmänhet och preussisk armédisciplin i synnerhet.

Nu har vi erfarenheter av ett par sekel av Uppdragstaktik, i många olika sammanhang. Så denna förståelse av vad som fungerar under de osäkra och skiftande förhållanden som råder i strid kan sägas vara gediget provad och fortfarande i högsta grad giltig.

Då är det inte så konstigt att denna ledningsfilosofi satt spår i det moderna tänkandet om hur man leder civila verksamheter. Men mer om det senare.

Uppdragstaktik idag

Många har velat spåra operativa misslyckanden i ryssarnas krigföring i Ukraina till avsaknaden av det tänkande som kallas Uppdragstaktik i den ryska militära skolningen. När ryska befäl i fält ställs inför en situation där de givna orderna inte kan följas blir de som förlamade. De tillåts inte ta egna initiativ som frångår givna order. Allt går i stå och de missar att reagera på de hot och möjligheter som dyker upp. De blir tvungna att vänta på att högre befäl ska komma ut och gör en ny bedömning. Detta sägs också förklara den höga dödligheten bland stabsofficerare. De tvingas ofta bege sig ut till fronten för att styra upp saker som underlydande annars skulle kunna hantera. Där bli de högt prioriterade mål för Ukraina.

Den ukrainska armén däremot har fått en ny skolning och träning från väst alltsedan Sovjetunionens upplösning. Och på så sätt fått Uppdragstaktik inympat.

Slagen vid Jena och Auerstedt – den avgörande händelsen

Nu till hur det kommer sig att man i Preussens krigsakademi kände sig tvungna att tänka nytt, då för ett par århundraden sedan.

Preussen var i skiftet från sjuttonhundra- till artonhundratalet en ledande europeisk stat under Fredrik den store, som sågs som en upplyst despot driven av upplysningstänkande i Rousseaus anda. Armén var en så betydande kraft i staten att man brukar säga att Preussen inte var en stat med en armé utan en armé med en stat.

Men snart skulle Napoleon utmana den rådande ordningen. Det var inte bara europakartan som ritades om utan man tvingades också tänka om hur man förde strid.

Det var särskilt ett preussiskt nederlag som blev tippningspunkten, det som fick landets ledande militärteoretiker att radikalt vända ut och in på sitt sätt att se på krigsföring. Detta hände en oktoberdag år 1806, under de två slagen vid Jena och Auerstedt, då två samverkande franska arméer (under kejsare Napoleon och hans marskalk Davout) gjorde skrot av Fredrik den stores mäktiga krigsmaskin, och det på bara några få timmar.

(Vår blivande kung, Napoleons marskalk, och ständige konkurrent om både damer och ära, Jean Baptist Bernadotte, var också där. Men han blev dock ingen hjälte just då. Han tycks ha hållit sig undan i dimman med sina upprepade efterfrågade förstärkningar. Envist väntande på en korrekt skriven order!)

Förhistorien – Upplysningens inflytande

Det taktiska tänkande man hade haft i Preussens arméledning fram till dess var grundat på upplysningstidens tro på Förnuftet med stort F. Hela Europa var inspirerat av de stora landvinningar som gjorts inom naturvetenskapen. Newton hade med sin mekanik visat att hela den fysiska världen egentligen bestod av kroppar som rör sig i förutbestämda banor, studsade mot varandra som en följd av sin massa och hastighet. Några få enkla regler styrde allting. Om man bara kände till utgångsläget så kunde man beräkna precis vad som skulle hända och därmed alla framtida tillstånd. Åtminstone i princip. Världen hade plötsligt visat sig vara som ett urverk, mekaniskt och förutsägbart. Människan kan därmed med sitt förnuft förstå och ta ett grepp om hela naturen. Den tidsanda som kom att kallas Upplysningen blev som en berusning hos alla intellektuella.

Tanken var hisnande, man tyckte sig plötsligt kunna ta sig an med att steg för steg förstå och förklara i princip allting. Man gjorde också stora genombrott, inom alla naturvetenskaper. Det är då inte så konstigt att alla dessa framsteg också inspirerade tänkandet runt mänskliga verksamheter som till exempel hur man på bästa sätt bedriver krigföring.

Man började då tänka att trupper och trupprörelser kunde ses som ett spel med tydliga och kända regler. Generalerna kunde stå över en karta i staben, placera ut egna och andras trupper på sina positioner och med sina styrkeförhållanden. Sedan kunde man med hänsyn till kända faktorer som avstånd, geografiska hinder, hemmabaser och förråd, med passare, linjal och marschtabeller räkna ut vilka rörelser och stridshandlingar som behövdes. Det var bara att skriva ut tydliga stridsorder. De olika förbanden behövde bara få order om exakt vad de skulle göra och följa sina order blint. De behövde inte veta något om varför och skulle framför allt aldrig ta egna initiativ.

Kanske man inte ens behövde genomföra själva striden, när nu båda parterna kunde vara överens om vad utgången skulle bli? Vilken tanke!

Trupperna skulle vara enkla lydiga redskap för att utföra det som hade bestämts centralt. Utan all egen agens. Så hade man visserligen ibland tänkt tidigare också inom krigsföring, men nu tyckte man sig ha förfinat detta till en närmast vetenskaplig precision, med samma klarhet och skönhet som Newtons mekanik.

När teorin mötte verkligheten – och kraschade!

Verkligheten blev annorlunda den där dagen på Thüringens fält. Dimman ställde till det. En trupp som skulle marschera över några åkrar tog två timmar på sig i den nyplöjda marken i stället för de trekvart man i stabstältet hade räknat med. Förband gick vilse i dimman. Och så vidare och så vidare. Nya situationer uppstod som man inte räknat med, både hinder och möjligheter. Men underbefälen var ju strikt bundna till givna order och därmed hindrade att agera på den situation som uppstod.

Fransmännen däremot, hade utvecklat en mycket mer flexibelt och snabbrörlig disciplin och ordning. Den äldre konservativa officerskåren hade varit adlig och därmed i det närmaste utraderad under revolutionsåren. Man hade byggt upp en ny krigsmakt där mycket av de gamla ordningarna var borta. De franska trupperna handlade därmed mer fritt och flexibelt, tog de chanser som uppkom och motade plötsliga faror.

Auftragstaktikens födelse

Detta och andra nederlag ledde till en period av omtänkande i Preussens krigsakademi. Ett par av historiens mest berömda militärteoretiker var ledande i detta; Helmuth von Moltke och Carl von Clausewitz. Vad var fel med det tidigare tänkandet? Man jämförde återigen med Newtons mekanik där kropparnas rörelser följer några enkla lagar. Fast faktiskt inte i den praktiska verkligheten, tänkte man. Inom fysiken finns ”friktion” som ställer till det, gör att inget riktigt blir som de perfekta lagarna förutsäger. Clausewitz införde begreppet ”friktion” också på slagfältet. Som ett samlingsnamn för alla dessa faktorer som gör att inga planer håller, skillnaden mellan krig i verkligheten och krig på papper. ”Friktion” definierade han som ”totaliteten av osäkerheter, fel, olyckor, tekniska svårigheter, det oförutsedda och dess effekter på beslut, moral och handling.” Som vi skulle kunna säga: ”shit happens”.

Men hur skulle man leda krigföringen då? Hur ska trupperna kunna reagera på dessa händelser, där ute i krutröken och dånet, blötan och regnet. Jo, svaret blir att de ska kunna ta egna initiativ utifrån situationen på plats. Men samtidigt behöver de ha kunnigheten om och kunna ta hänsyn till de större målen. Underbefälen ska uppmuntras till att ta egna initiativ, bryta order när det behövs, och definitivt inte straffas för det, inte ens om det blir fel.

Uppdragstaktik växer fram

Trupperna måste ändå få order, fast av ett helt annat slag. Ordern måste vara mer som en hypotes om vad som behöver göras och inte minst viktigt måste den innehålla en tydlig beskrivning av det större läget och de lite mer övergripande målen.

Tänk dig att du får order att med din pluton inta kullen till höger om byn. När du närmar dig ser du att det är omöjligt av något skäl. Men det finns en annan kulle till vänster om byn. Ska ni ta den i stället? Det kan ju vara en lika bra möjlighet, eller det kan vara en mycket dålig idé. För att kunna avgöra vad du bäst kan göra måste du känna till mer än situationen på plats. Du måste också ha kunskap om det större läget och strategin för handen. Sedan måste du agera på detta utan att invänta order, men därefter så snabbt som möjligt rapportera tillbaka till staben om det nya läget.

Hela detta nya och revolutionerande synsätt för hur man leder team i krig fick heta Auftragstaktik. Fast det är egentligen inte att beteckna som en taktik utan en ledningsfilosofi.

Clausewitzs tegelstenstjocka bok Om kriget (Vom Kriege) där han lägger fram Auftragstaktik har blivit standardverket och obligatorisk läsning för alla intresserade. Clausewitz avled när han bara skrivit ett par kapitel och hans änka färdigställde boken utifrån hans manuskript 1832–34. Verket skulle egentligen bli tio delar, men den volym som finns idag omfattar trots sitt omfång bara de första tre. Resten av manuskripten gick förlorade under andra världskriget.

Jag har själv inte kommit igenom boken. Den har legat som ett dåligt samvete på mitt nattduksbord. Jag har alltid fastnat ett par kapitel in. Den är teoretisk och skriven på tysk artonhundratalsprosa och tämligen ogenomtränglig. Man kan bara förundra sig över att en så omfattande teori kan ha fått en sådan spridning och direkt och praktisk användning.

Uppdragstaktik i det civila

Hur kan allt detta vara intressant för oss i företag och verksamheter, för oss som ofta är med och formar eller på andra sätt påverkar hur saker och ting ska styras?

Uppdragstaktik har haft inflytande på ledning även i civila sammanhang. Parallellt med ett gammalt tänkande med styrning från toppen finns också ett mer öppet och modernt sätt att styra. Som bygger på autonoma team med självorganisation och självstyrning. Där en vertikal dubbelriktad dialog ersätter direktiv uppifrån och ner.

Det är till och med så att inom den organisationsteori som bygger systemteori säger man att en organisation inte kan, och faktiskt aldrig kunnat, överleva i en föränderlig värld om inte delarna är självstyrande i praktiken. Det betyder att även de organisationer som uppfattas som mest hierarkiska av alla, som till exempel katolska kyrkan, egentligen inte är hierarkiska i praktiken. Det är bara ett sken på ytan. Order uppifrån ignoreras och man gör det man själv bedömer som riktigt utifrån den lokala situationen.

Organisationer som inte haft denna rationella olydighet inbyggd i sitt handlande har helt enkelt inte kunnat reagera snabbt, flexibelt och effektivt på hinder och möjligheter och därmed gått under i ett slags naturligt urval. Survival of the fittest.

Jag tycker att den militära erfarenheten som uttrycks av Uppdragstaktik visar hur viktigt det är att en verksamhet hanteras som en samverkan av autonoma (självstyrande, självorganiserande) enheter, oavsett om man kallar dessa för verksamhetsförmågor, verksamhetsfunktioner, delsystem av verksamheter eller verksamhetskomponenter. Detta gäller för alla verksamheter som verkar i en föränderlig värld och därmed snabbt och smidigt behöver anpassa sig till uppdykande hot och möjligheter.

Uppdragstaktik för informationsarkitekter

På vilket sätt är detta viktigt för oss som informationsarkitekter? Vi är ju knappast ledare i den rena operativa betydelsen. Nej det är klart, men denna förståelse är viktig även för oss. Det påverkar hur vi förstår, identifierar och beskriver verksamhetsförmågor i våra förmågekartor. Och samma förståelse påverkar också hur vi utvecklar en viss förmåga, som vi ju gör när vi bygger Data Management (Data-/informationförvaltning) till exempel.

Vidare läsning:

Bland böcker som på olika sätt beskrivit detta med autonomi och självstyre som en central princip i verksamheter kan nämnas följande:

• The Art of Action, Stephen Bungay
  Stephen Bungay är både militärhistoriker och managementkonsult och har i denna bok berättat både hur Auftragstaktik kom till i Preussen och hur tänkandet spridit sig över världen och även blev bärande inom tankeriktningar för ledning av företag och verksamheter.

• The Fractal Organisation, Patrick Hoverstadt
  Patrick Hoverstadt för fram modeller från systemteori för hur organisationer egentligen fungerar som ett ekosystem av samverkande autonoma enheter.

• The Organization of Hypocrisy (Svensk titel: Organiserat hyckleri), Nils Brunson
  Nils Brunson, professor och organisationsforskare vid Stockholms Handelshögskola har studerat hur organisationer har ett officiellt budskap uttryckt i ord men då det gäller handling ofta gör annorlunda, och hur detta beteende är nödvändigt för organisationens väl och ve.